Tydligen är det så att man är fast i det s.k. lärarträsket och det tog inte allt för lång tid att aklimatiserar sig och att komma tillbaka i gamla vanor. Tillbaka kanske är att ta i, eftersom jag bestämt att inte försätta mig i samma situation som var orsaken att jag ville ifrån skolan. Nej, det är väl snarare så att man har kommit till insikt att man inte alltid ska, eller kan, rädda världen. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag vet inte hur många gånger jag sa det till Josefine, när hon gick i högstadiet. Det var en återkommande fråga som diskuterades otaliga gånger. Och jag insåg väl inte att hon gjorde precis som jag själv gjorde när jag var i den åldern; sitt bästa för att ”rädda världen”.
Tyvärr är det så att man i tonåren inte inser sina begränsningar, vilket även är en positiv egenskap. Det innebär också att man kan och vet bäst, vilket man som förälder lär sig snabbt i och med dom ständiga diskussioner som slutar i ”slå-i-dörrarna” och så kutar tonåringen ut och är förbannad i en vecka.
Med all denna kunskap, som förälder och som ”tidigare” lärare, så borde jag lärt mig. Men, ack vad man bedrar sig själv. För likt en ”dåres försvarstal” tar man sig in i denna roll som botgörare för världens lärare. Man hittar förslag på förslag till förbättringar och kvällarna går åt till att penetrera öronen på sin älskade, som även hon inser att botgöraren är igång.
Av någon oförklarlig anledning så är jag tillbaka på ruta 1. Fast det finns en stor skillnad; jag är betydligt mer medveten om vilka fel jag begick när jag senast arbetade som estetlärare. Och det vet ju alla att ”om man känner till sina egna fel och brister så är det betydligt lättare att ändra sitt beteende”. Eller hur? I helvete heller!
Alla s.k. esteter, konstnärer, musiker, skådespelare etc. som jag känner är världsmästare på att just ”rädda världen”. Och jag vet inga personer, som dom ovan nämnda, som är sååååå duktiga på att vara medvetna om sina fel och brister, men totalt odugliga på att rätta till det. Och till dessa tillhör jag! Punkt slut! Och man måste ju fråga sig vad det beror på, eller är det helt enkelt så att det är just så här det är? Att just vi s.k. esteter ska vara på det här sättet så att andra personer ska få lära sig hur man ska/inte ska bete sig?
Så likt Greenpeace går jag och mina gelikar före dom andra och ploga vägen. Problem och svårigheter skuffas åt sidan och dom andra inser kanske vilket jävla arbete vi ”rädda världen”-människor utför.
Ja, ni hör/läser hur jävla korkat det blir. Fast hellre att jag försöker göra något åt situationen än att bara sitta där och ”följa med strömmen” likt en torsk. Sen får väl man försöka lära sig att man inte kan rädda allt. Men visst går det att rädda lite!
/svannte
Inlägg
