några som vågar

För några dagar sen så avhyste polisen i Lund ett antal s.k. ungdomar som ockuperat ett hus. Anledningen till ockupationen var att ungdomarna ville utöva någon form av påtryckning på politikerna gällande bostadsbristen i Lund.
Med tanke på att Lund är en universitetsstad och närheten till Malmö, så kanske det inte är så svårt att förstå att det uppstår bostadsbrist. Jag har även fått veta att det kommunala bostadsbolaget inte har en enda lägenhet ledig. Det säger en hel del, eftersom kommunala bostadsbolag brukar åtminstone har vissa områden där "ingen vill bo". Men som sagt, det finns inte i Lund.
Åter till ockupationen. Den s.k. vuxenvärlden rynkar nog på näsan åt den här typen av "upptåg" och tycker att man bör gå den demokratiska vägen till förändring. Och jag kan till viss del hålla med. Men när ingen vill lyssna, eller när politiker gör allt för att tysta ner (gömma undan), så finns det inte så många valmöjligheter för att få uppmärksamhet.
Jag har mycket svårt att tro att exempelvis ett brev till de styrande i Lund, skulle kunna få den uppmärksamhet som husockupationen. Visst, en demonstration skulle kunna fungera, men jag tror inte att en demonstration är "tillräcklig" som revolt. Nej, för ockupanterna så måste det vara mycket mer än en fjuttig demonstration. Det måste synas och höras så pass mycket så att det blir omöjligt att "tiga ihjäl".

Personligen har jag inte alls svårt att förstå om det är så här man tänkt. Jag kommer själv ihåg vår sittstrejk som vi genomförde på Nättrabyskolan när jag gick i åk 4. Strejken var ett led i vår kamp för att få ett uppehållsrum där vi kunde få vara när det var dåligt väder. Strejken blev kanske inte så uppmärksammad som husockupationen och ledde heller inte till att vi fick något uppehållsrum. Men vi sa ifrån! Och skolledningen insåg att det inte gick att ta beslut över huvudet på oss elever. Och, det som betydde mest för oss, VI ENGAGERADE OSS.

Just engagemanget hos ockupanterna gör att jag känner en sympati och förståelse som gör att jag acceptera deras handlande. Det är möjligt att det är ett ålderstecken, att man vill tillbaka till förr, då man var ung och oförstörd. Men det skiter jag i. Jag tycker det är helt ok att "ta tag i saken" och se till att det blir något gjort. Ja, så länge ingen/inget kommer till skada så tycker jag det är helt OK. Men ibland är gränsen hårfin.

/svannte